Maken och jag har tillbringat en helt fantastisk sommar i vår lilla stad. Vårt fina hus passar oss perfekt. Staden, männsikorna, maten och klimatet i vår lilla stad är helt underbart och vi njuter i fulla drag.
Under våra lata sommardagar har vi gjort några halvhjärtade försök att nå vår hustomte, Antonio, då huset vårt trots sin perfektion har små brister. När höststormarna yr kring husknutarna så klarar inte terrassdörren att stå emot utan släpper in, om än motvilligt, små mängder vatten. Eftersom vi när en önskan om att förse vår spiraltrappa med trästeg så är det extra viktigt att inget vatten kommer in, alltså vill vi har tag i Antoino, innan vi reser hem.
Vi har precis svalt frukost kaffet uppe på takterrassen när det plingar i min telefon. Meddelande från Antonio Hustomte står det. Äntligen, så bra tänker vi, öppnar och läser.
Antonio meddelar att han kommer förbi oss på lördag vid 4 och tar med sig Iván för att titta på dörren och så vill Iván visa oss ett hus, "una casa cerca de la vuestra".
Maken och jag tittar på varandra,
"Vad då, ett hus nära oss? Vi hade väl bestämt att lägga planerna på ett nytt projekt på hyllan? Huspriserna har ju skjutit i höjden något alldeles vansinnigt!?, säger jag.
"Men det skadar ju aldrig att titta, eller hur?, svarar maken Och du älskar ju projekt och visst hade det varit trevligt med ett hus för barnen... "
Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, maken har nämligen en förmåga att emellanåt slå huvudet på spiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar