I vår familj så brukar vi försöka få till stunder av gemenskap på olika sätt. Det kan vara lite knepigt ibland eftersom två av oss arbetar långt hemifrån och därför pendlar. Att dessa två dessutom arbetar inom servicenäringen och har mycket oregelbundna tider gör det inte lättare att få till våra stunder av samvaro. Med lite planering så funkar det.
Planeringen denna gång resulterade i söndagsfrukost. Ett trevligt alternativ till söndagsmiddag.
Redan vid 9,30 tiden ramlade ungdomarna och mormodern samt två hundar in genom vår ytterdörr, hungriga och nyvakna. Ett härligt babbel utbröt som blandade sig med hundarnas lyckliga lek.
Maken och jag hade kvällen innan kommit fram till att vi under frukosten skulle lyfta frågan kring juniorernas lägenhet. Skall vi gå vidare? Hur skall vi gå vidare? skall vi lägga allt på is igen eller kavla upp ärmarna och ta den spanska tjuren vid hornen?
Vi hade nog förväntat oss lite mer diskussioner kring bordet. Våra unga är viljestarka så döm om vår förvåning när mormodern harklar sig och begär ordet!
Mormodern var med i Spanien under februarilovet och hade följaktligen sett lägenheten. Hon var då föga imponerad och vi hade fått uppfattningen att hon allt tyckte att vi kunde hitta något bättre. Då döm om vår förvåning när hon frankt förklarar att hon tyckte att det vore rent vansinne att låta lägenheten gå oss ur händerna och "om det är pengarna det hänger på så kan jag gärna vara med på ett hörn. Jag tycker att ni ska klämma i och bjuda...."
Tystnaden runt bordet var total. Vad hade just hänt? Ville mormor vara med? Jösses....
Beloppet mormor nämnt var absolut för högt och beloppet vi erbjöd var lågt men det skickades i alla fall iväg till vår goda vän Maria Teresa Velasco, (så att hon kunde vidarebefordra det), där och då - mitt emellan yoghurt med färsk frukt och ägg och sill. Nu är det till att börja vänta igen!
www.velascolawyers.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar