Det där med utrymme

Onsdagen den 4 april

Nya bostäder behöver en förfärligt massa saker. Maken och jag lovade barnen att under vår påskvistelse i Spanien åka till Málaga och IKEA och inhandla det mest akuta.

Dagen innan hade vi fått besöka lägenheten igen och fick då träffa säljarna ännu en gång. De hade nu lämnat det som de inte önskade ta med sig och vi måste säga att vi var nöjda med det som lämnades kvar. Framförallt är möblerna både fina, fräscha och i nyskick.

Det passar oss bra, så kan de bytas ut efterhand. Trots detta så behövdes in inköpsresa till det stora varuhuset.

Elva  stora blåa IKEA kassar fylldes snabbt. Dessa elva, tillsammans med en hel del andra saker som inte fick plats i kassarna, skulle sedan transporteras i vår lilla bil till vårt lilla hus för förvaring inför inflytt! Livet är ett äventyr!!

Det där med tid...

Torsdagen den 22 mars

Tid är ju precis som tålamod alltid en bristvara. Dessutom så går det inte att gå ut och på lämpligt ställe inköpa mer av vare sig tid eller tålamod. Tänk så bra det hade varit om man kunde promenera in på apoteket och be att få en ask Tålamod, "Den starkare sorten, tack."

Men ibland behöver inte tålamodet prövas eftersom tiden rinner förbi så fort att man inte ens märker det. Just så var det denna gång. 

Helt plötsligt dyker det upp ett meddelande på min telefon

"Offer approved"

Ja jösses. Vi har verkligen gjort det igen!

Nåja, skam den som ger sig.

Söndagen den 18 mars

I vår familj så brukar vi försöka få till stunder av gemenskap på olika sätt. Det kan vara lite knepigt ibland eftersom två av oss arbetar långt hemifrån och därför pendlar. Att dessa två dessutom arbetar inom servicenäringen och har mycket oregelbundna tider gör det inte lättare att få till våra stunder av samvaro. Med lite planering så funkar det.

Planeringen denna gång resulterade i söndagsfrukost. Ett trevligt alternativ till söndagsmiddag. 

Redan vid 9,30 tiden ramlade ungdomarna och mormodern samt två hundar in genom vår ytterdörr, hungriga och nyvakna. Ett härligt babbel utbröt som blandade sig med hundarnas lyckliga lek.

Maken och jag hade kvällen innan kommit fram till att vi under frukosten skulle lyfta frågan kring juniorernas lägenhet. Skall vi gå vidare? Hur skall vi gå vidare? skall vi lägga allt på is igen eller kavla upp ärmarna och ta den spanska tjuren vid hornen?

Vi hade nog förväntat oss lite mer diskussioner kring bordet. Våra unga är viljestarka så döm om vår förvåning när mormodern harklar sig och begär ordet!

Mormodern var med i Spanien under februarilovet och hade följaktligen sett lägenheten. Hon var då föga imponerad och vi hade fått uppfattningen att hon allt tyckte att vi kunde hitta något bättre. Då döm om vår förvåning när hon frankt förklarar att hon tyckte att det vore rent vansinne att låta lägenheten gå oss ur händerna och "om det är pengarna det hänger på så kan jag gärna vara med på ett hörn. Jag tycker att ni ska klämma i och bjuda...."

Tystnaden runt bordet var total. Vad hade just hänt? Ville mormor vara med? Jösses....

Beloppet mormor nämnt var absolut för högt och beloppet vi erbjöd var lågt men det skickades i alla fall iväg  till vår goda vän Maria Teresa Velasco, (så att hon kunde vidarebefordra det), där och då - mitt emellan yoghurt med färsk frukt och ägg och sill. Nu är det till att börja vänta igen!

www.velascolawyers.com

Ibland blir det inte som man tänker sig men det blev riktigt bra i alla fall.

Vi har väntat och längtar. Planerat och pratat. Väntat och väntat men inte hände det mycket, inte.
Tillslut gav vi upp och hoppade helt enkelt av affären men det fina lilla huset på C/Torremolinos 2.

Sura och irriterade vandrade vi genom staden hemåt. Det var ju trots allt det hus vi önskat år juniorerna. Nu blev det inte som vi ville och besvikelsen var stor.

På vår promenad genom staden passerar vi en fastighetsmäklare. Maken knackar på och frågar vad som finns tillsalu i vår stad för det beloppet som stod till vårt förfogande. Mäklaren berättar det fanns ett hus som kunde passa. Ville vi se det? Det ville vi.


Huset vi fick se var rent och fint och med en härligt tokig planlösning. Men det var ingenting för oss, förklarade äldsta dottern frankt..

Mäklaren lät oss då veta att han hade en fin lägenhet på sin försäljningslista.

Vi var inte specielt hugade att titta på en lägenhet. Det var ju ett hus vi önskade oss men alltid lär man sig något.

Mittemot kyrkan, alldeles ovanför rådhusplatsen var lägenheten belägen. Just att den låg där gjode oss än mer bekymrade. Hur mycket störs man av kyrklockorna?

 

 Döm om vår förvåning när vi fann lägenheten mycket lockande! Kyrkklockorna stördes vi inte av alls. Det fanns fyra fina rymliga sovrum, ett fint matlagningskök, vardagsrum och ett rymligt badrum.

Det enda vi saknade var en ordentlig uteplats men se, det fanns det med. Ovanför våra huvuden såg hela taket. Ingen av de boende i huset använder taket till något annat än att hänga tvätt på så vi var mer än välkomna att använda det.

Saken var biff. Det var dags att börja förhandla... trodde vi. Inte en chans. Säljaren ville inte förhandla alls. Det var deras bud eller inget bud!

Oooops, we did it again!

Nyåret 2016-2017

Julen och nyåret passerar och vi har fått möjligheten att njuta av nyårshelgen tillsammans i Almuñécar. 
Staden visade sig från sin vackraste sida. Iván var självklart julledig men vi fick trots allt möjlighet att besöka huset. För vissa av oss var det första gången.

Vi fick också bett om att Demitrio sätta in stöttor i huset för att förhindra att det faller in innan bygget kommer igång.

Phu vi har POA 3

Måndagen den 14 november 2016

Äntligen!!
POA:n är i hamn och får resa genom cyberrymden ner till Maria Teresa i morgon!

Kärt besvär

Söndagen den 13 november 2016

Det var ett lätt allvarstyngt men samtidigt lättat gäng som fått svar på de flesta frågor vad gäller huskontraktet. Vi hade inte alls gillat det kontrakt säljarens advokat, tillika säljare Iván, skickat för påsyn till Maria Teresa. Hennes däremot gillade vi bättre och efter lite ytterligare förklaringar och ljussättning fann vi att detta kan vi skriva under på.

Phu vi har POA 2

Fredagen den 11 november 2016

På fredagens eftermiddag stormar tre unga personer in på Notarius Publicus (NP) kontor på
Drottninggatan 38 i Göteborg med händerna fulla av dokument och säkert blossande kinder. Jag var inte med men kan med lätthet föreställa mig scenen. 
Notarien, en trevlig man konstaterade snart att allt var med och det var bara att börja stämpla, men tyvärr så kunde ungdomarna inte få papperna med idag. 

-"Så tråkigt, så tråkigt, men vi är en man kort idag - på måndag kan ni hämta dem. Nej, då ni måste inte komma alla - det räcker att den som kommer har kvittona med sig!" 

Handslag

Tisdagen den 4 oktober 2016

Historiskt sett så har handlaget varit en symbolisk handling vid bekräftelse av avtal, löfte, en förlikning eller liknade. 

Idag hade vi stämt möte med Iván och Antonio igen. Dels för att höra vad Antonio hade för idé om vår kämpande terrassdörr och dels för att Höra vad Iván hade att meddela om de fönsterparti vi ville ta upp på husets baksida.

Iván var märkbart nervös när han kom och vi funderade lite över varför. När dörren var avklarad så kröp det fram.
Iván hade inte velat tala med grannen angående fönsterna ännu eftersom han representerar grannens motpart i en rättslig process! 
Han var mycket oroad över om vi var helt ointresserade av huset om vi inte kunde få fönster. 

Dessa fönster har givit oss visst huvudbry eftersom de är nödvändiga om man skall kunna ha sovrummen placerade så som vi vill. Så vi hade redan en lösning på problemet. Glasbetongblock! Nej, de går inte att öppna, nej de är inte optimala men de ger ljus och de kan vi inte nekas att sätta in.

Lättnaden som stod att skriva i Iváns ansikte var stor när han sträckte fram handen till maken som glatt tog emot den i ett fast handslag.

Där satt den

Lördagen den 6 augusti 2016

Efter lite tidsändringar knackar Iván på vår dörr när klockan är 13 och strax därefter kommer Antonio. På detta följer en diskussion som nog skulle te sig ytterst förvirrande för den som av någon anledning stod utanför i gränden och tjuvslyssnade. Samtalet sker växelvis på engeska, med Iván, spanska med Antonio och svenska mellan maken och mig. Ibland rör vi till det ordentligt och talar engeska med Antonio och svenska med Iván men blir snabbt varse vårt misstag då svar utebliver och vi stället möts av ansiktsuttryck som tydligt signalerar förvirring.

Efter att vi tittat på terrassdörr och Antonio lagt fram sitt förslag på förbättring kommer vi till dagens stora begivenhet, la casa muy cerca de vuestras....

Varför har vi hamnat i denna situation? Lite bakgrundsinformation:

För något år sedan var maken och jag mycket sugna på att dra igång ännu ett projekt. Det fanns då en mängd ruiner i vår lilla stad som bara stod och förföll och som mer eller mindre skrek åt oss när vi gick förbi. Vi tittade ut ett antal och bad om hjälp från Antionio, Demitrio och Iván att undersöka deras köpbarhet.

Det pris man begärde för ruinerna var helt astronomiska så vi lade hela projektet på hyllan och tänkte nöja oss med situationen som den var..... tills nu!

Iván och Antonio tog oss med till ett av de hus vi tittat extra på. Ett hus som på något sätt påminde oss om vår egen pärla, fast större

Casa Hijos

.

Iván låser med viss svårighet upp dörren och vi får för första gången se husets insida.

Det var precis så som vi förväntat oss. En fullkomlig ruin om än upprättstående, i alla fall än så länge.

På bottenvåningen huserar husets kök och badrum. Andra våningen innehåller två sovrum. varav ett som är ett genomgångsrum och tredje våningen är takterrass, komplett med förråd och hönshus.

Kök

                                                   


                                           


                                             

Badrum

                                         
                                            

Trapphus

Ett av sovrummen, det andra ville tyvärr inte vara med på bild!

                       

Utgång från trapphus

Del av takterras som vetter mot gatan.

                                       

Hönshus

Utsikt åt ena hållet
och åt andra

    

                                     

Man lär sig av sina erfarenheter, eller....

Torsdagen den 4 augusti 2016

Maken och jag har tillbringat en helt fantastisk sommar i vår lilla stad. Vårt fina hus passar oss perfekt. Staden, männsikorna, maten och klimatet i vår lilla stad är helt underbart och vi njuter i fulla drag.

Under våra lata sommardagar har vi gjort några halvhjärtade försök att nå vår hustomte, Antonio, då huset vårt trots sin perfektion har små brister. När höststormarna yr kring husknutarna så klarar inte terrassdörren att stå emot utan släpper in, om än motvilligt, små mängder vatten. Eftersom vi när en önskan om att förse vår spiraltrappa med trästeg så är det extra viktigt att inget vatten kommer in, alltså vill vi har tag i Antoino, innan vi reser hem.

Vi har precis svalt frukost kaffet uppe på takterrassen när det plingar i min telefon. Meddelande från Antonio Hustomte står det.  Äntligen, så bra tänker vi, öppnar och läser.

Antonio meddelar att han kommer förbi oss på lördag vid 4 och tar med sig Iván för att titta på dörren och så vill Iván visa oss ett hus, "una casa cerca de la vuestra". 

Maken och jag tittar på varandra, 

"Vad då, ett hus nära oss? Vi hade väl bestämt att lägga planerna på ett nytt projekt på hyllan? Huspriserna har ju skjutit i höjden något alldeles vansinnigt!?, säger jag.

"Men det skadar ju aldrig att titta, eller hur?, svarar maken  Och du älskar ju projekt och visst hade det varit trevligt med ett hus för barnen... "

Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, maken har nämligen en förmåga att emellanåt slå huvudet på spiken.