Ibland blir det inte som man tänker sig men det blev riktigt bra i alla fall.

Vi har väntat och längtar. Planerat och pratat. Väntat och väntat men inte hände det mycket, inte.
Tillslut gav vi upp och hoppade helt enkelt av affären men det fina lilla huset på C/Torremolinos 2.

Sura och irriterade vandrade vi genom staden hemåt. Det var ju trots allt det hus vi önskat år juniorerna. Nu blev det inte som vi ville och besvikelsen var stor.

På vår promenad genom staden passerar vi en fastighetsmäklare. Maken knackar på och frågar vad som finns tillsalu i vår stad för det beloppet som stod till vårt förfogande. Mäklaren berättar det fanns ett hus som kunde passa. Ville vi se det? Det ville vi.


Huset vi fick se var rent och fint och med en härligt tokig planlösning. Men det var ingenting för oss, förklarade äldsta dottern frankt..

Mäklaren lät oss då veta att han hade en fin lägenhet på sin försäljningslista.

Vi var inte specielt hugade att titta på en lägenhet. Det var ju ett hus vi önskade oss men alltid lär man sig något.

Mittemot kyrkan, alldeles ovanför rådhusplatsen var lägenheten belägen. Just att den låg där gjode oss än mer bekymrade. Hur mycket störs man av kyrklockorna?

 

 Döm om vår förvåning när vi fann lägenheten mycket lockande! Kyrkklockorna stördes vi inte av alls. Det fanns fyra fina rymliga sovrum, ett fint matlagningskök, vardagsrum och ett rymligt badrum.

Det enda vi saknade var en ordentlig uteplats men se, det fanns det med. Ovanför våra huvuden såg hela taket. Ingen av de boende i huset använder taket till något annat än att hänga tvätt på så vi var mer än välkomna att använda det.

Saken var biff. Det var dags att börja förhandla... trodde vi. Inte en chans. Säljaren ville inte förhandla alls. Det var deras bud eller inget bud!

Oooops, we did it again!